Jag vet inte hur jag ska börja eller vad jag ska säga. Minnena jag har om saker och ting är vaga.

Dom säger att jag har låst det för att det är för smärtsamt. Jag vet inte riktigt vad det är som har gjort det som det har eller varför.

Oh ja jag har varit hos en hjärnskrynklare. Och jag gick aldrig tillbaka dit heller. Det är ett av dom minnena jag minns som starkast. Vi satt där inne och pratade om vad kommer jag inte ihåg. Men efter ett tag kom en massa barn utanför fönstret och teraputen sa ska jag stänga fönstret så dom inte stör -Nej dom stör inte sa Jag. Men dom stör mig sa han då insåg jag att här hör jag inte hemma inte om dom stänger ut det enda glada här i världen. Dom skrattade ju bara.

Jag gick aldrig dit igen.

Jag kommer ihåg att mamma skickade ditt mig. Du behöver någon att prata med sa hon annars måste jag nog lämna dig någonannanstans om du inte skärper dig. Det där fick mig att skärpa mig. Jag vet inte om det var på det sättet som hon ville men......... Det dög tydligen för hon lämnade inte bort mig.

Skolan var pest. Kamraterna gjorde allt som dom kom på och lite till. Jag har aldrig gillat skolan pga detta. Och på så sätt så har jag undvikit att vara där. Det har ju resulterat i dåliga betyg fruktansvärt dålig självförtroende. Jag har ju inte haft någon som brytt sig direkt heller. Eller det kanske dom har fast på ett annat sätt.

Jag har en storasyster där ute. Men jag vet inte hur hon har det hon har nämligen sagt upp kontakten med oss. Fast jag vet inte om det var med oss eller med mor och far. Jag har skickat ett medelande på Facebook till henne men hon vill inte vara min vän eller prata med mig. Men vi var ju aldrig några såtana syskon. Vi slogs jämt och hon skyllde alltid på mig när hon gjorde otyg.

Jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle när kakorna från frysen försvann. Mamma var så arg på mig och där stod jag och talade om att det inte alls var jag men vem tror på mig........

Så en dag var mamma och jag i tvättstugan och hon tar syrrans byxor och vänder dom ut och in kaksmulorna i fickorna rasar ut.

Då tittar jag på mamma och säger du kanske kan tro på mig nu då. 

Hon gjorde sig riktigt illa min syster men jag kan inte minnas att det var någon som pratade om det. Och jag minns också att hon låg på sjukhuset och att mamma och pappa åkte på semester.

Jag har inte insett hur dom har varit förens nu på senare år. Då har jag insett att syrran gjorde rätt.

Men jag har ett behov av att vara där tillsammans med min familj även fast det är jobbigt och jag bara vill därifrån.

Så jag åker dit men inte så ofta nu för sen sju år tillbaka bor dom långt borta. Och ringer inte jag så hörs vi inte alls. Och nu har vi inte pratat sen dom ringde på min födelsedag och lämnad grattis på telefonen och bad mig ringa upp.

Jag vet inte varför jag inte har ringt för men jag tycker ju att telefonlinijen går åt två håll.

Dom skickade ett mail att dom skulle komma förbi när dom var neråt till. Men vi hade problem med internet då så jag fick det senare. Men dom kom inte . Väntade förmodligen på att vi skulle svara och säga att dom fick komma. Men dom är ju föräldrar och behöver man ha bekräftelse på att komma då eller så kan man ju ringa för det är ju inte så ofta man ses.

Min lilla syster har sagt ett par gånger till mig att jag tycker det är ett under att du lever. Hade jag fått utstå det du har fått skulle jag inte gjort det.

Men jag vet inte riktigt vad det är jag har fått stå ut med. Förstår ni Där inne någonstans finns det någonting som kan komma ut och frågan är då kommer jag klara det då?????

Tack för att ni finns där ute.......

Hej!!

Jag tror att jag glömde bort allt det här i allting. Det var ju meningen att skrivandet skulle forsätta.

Jag kämpar på med min vikt. Fortfarande ingen förändring på vågen. Men jag tänker inte ge mig inte den här gången. Jag vet att det är än lång väg att vandra. Fördelen är ju att jag är ju inte ensam alls =)

Om man hade insett alla dom här sakerna som man har förstått nu på senare år då kanske den hemska skoltiden och tiden efter skolan och fram till nu skulle ha varit bättre. Man kanske hade tagit hand om sig själv och sitt liv en anning mera. I stället för att gå här med den självömkan och synd om mig syndromet så man har skapat sig.

Jag tror på att jag nu är annorlunda på ett mera rätt sätt. Men det har hänt att det kommer tillbaka ibland då jag måste stanna upp och tänka på hur jag vill att det ska vara inte hur det har varit.

Sambon ställer sig på vågen. Jag väger mindre på den här synd att vi inte har den här på tävlingen i stället. Min tröst har varit att det är någonting fel på vågen för den ändrar sig inte en tumm när jag står där. Men där gick det i kras ...

Så har säsongen satt igång för handbollsträningen igen jätte kul tycker sonen själv har jag jag ångest. Det är ju tydligen så att man måste vara med som förälder över allt. I skolan ska man vara resepretant för klassen på träningarna behöver dom frivilliga som hjälper till och sälja saker eller som hjälper till på cuper och träningar. Men JAG VILL inte det jag vill sitta där och titta på barnen. Jag är ingen centrum människa snarare den som gömmer mig så varför ska det vara så????

Kul att ni läser ett vanligt liv /Tollina

Ja då har man varit på jobbet en sväng. Skönt att prata lite vuxen prat en stund. Det är ju inte många dagar kvar nu sen börjar jag jobba. Får hoppas att ryggen håller. Idag ringde dom från rörelsen och hälsa och på tisdag ska jag dit Få lite hjälp med övningar som kan vara bra för ryggen. Men jag kämpar på. Tog med mig hela familjen ut på en lång snabb promenad och igår gick jag 50 min på bandet. Så nu ska vi se vem som vinner vikten eller jag.........

Laddade hem Appen Shape up. Tänkte mig att det skulle vara bra att ha någonting att gå efter som hjälp på vägen. (Har hållt på sen den 10 Augusti) Sätter in målet som 0,5 kg i veckan det är lite för lätt känner inte riktigt att det blir en utmaning. Ändrar mina mål lite och ökar det hela till ett kilo i veckan. Nu blir det en liten kamp att hålla detta. Men det går bra jag har ändrat mig äter inte lika mycket tar mera sallad. Hoppar över godis tar gärna lite poppcorn i stället eller en frukt. Rör på mig i mån som går, och jag kan, och VILL. För det är väl där det sitter som mest i viljan. Och hur styr man den ???? Det är kul att träna ,ett tag. Sen dör det ut. Jaha och vad gör man då???? Skiter i det såklart för det är ju enklare. Ja men nu sitter jag här med ångest för ett kilo i veckan kan ju vem som helst klara, men tydligen inte alla .......